Vare nåt?

Mm, jag tror jag sa någonting om lycka där, man reser sig upp och får en smäll på käften, faller ner i skiten igen.

Jag vet knappt vad som är fel den här gången. Har slutat att gå ut, i princip. Bortsett från utflykterna jag måste ut på, så är det vardagsrummet som gäller. Går upp i tid på helgerna, försöker göra någonting vettigt, sitter en stund vid bordet, äter middag någon gång. Sneglar bort på klockan, "aa, den är runt 22.00".

Jaha, var ju kul. Känner att jag använde tiden väl.

Om det är någonting som förstör är det väl drömmar... Känner att man vill så otroligt mycket, SENARE. Ni vet, när man var liten "när jag blir stor vill jag bli---". När man har blivit stor är det kul, man kommer på allt man ville...
Hoppsan, tiden hade redan runnit ut, kanske skulle tänkt ut vad som kommer efter.
Vill så mycket att jag inte kan fokusera alls längre, slutar med att jag inte åstadkommer ett jävla piss. Lägger mig varje dag med hoppet om att det kanske går bättre dagen efter.
När jag väl vaknar så förstår jag inte vad jag tänkte på dagen innan, och fortsätter bara dagen som vanligt. Kommer till insikt igen på kvällen, hoppet gör mig sällskap till sängen.

Kärlek är också härligt sådär, gett upp för länge sen. Sedan av en slump, kommer i kontakt med ... ja. Någon som... passar helt enkelt.
Själv så upplevs man ju dock som en ointressant, underlig, så missanpassad och obekväm person.

"haha, ja men vad har du för intressen då?"
- "tja... .... hm.... jaadu... hehe....."
*tystnad*
-"hahah, alltså jag vet inte"
"aha.. heh..."

Är den där mysiga killen som inte kan säga, "ursäkta" eller använda NÅGOT slags ordligt uttryck för att få uppmärksamhet. Såndär som står bakom och hostar och harklar sig, för att sedan bli oupptäckt.

Ändå, tänk OM. Det är det som sitter kvar, tänk OM det skulle gå att få ihop det, tänk OM man bara skulle kanske få gå ut tillsammans någon gång, tänk om man skulle kunna få bara en KRAM.
Kan inte gå vidare, HOPPET sitter kvar, som ett jävla rep runt nacken, vill inte låta mig gå vidare.

Försöker tänka över mina problem för mig själv, inser att jag inte beter mig som något annat än en jävla utvecklingsskadad barnunge.

"ja vill pussa på sofie för att hon er så fin...".
Såna som inte INSER att man inte har en chans, att man är sedd som ett jävla svin.
DET ÄR JAG.
Ändå, tänk OM.

Ja, tänk OM det bara kunde ta SLUT någon gång, denna jävla SKIT.


Ja, den bilden ni får av mig i era huvuden... den stämmer.

Blev ett bra inlägg idag känner jag, kort och YTLIGT, förstår inte ett skit.