BADUM

Hur orkar man MED vänner? Okej, har väl alltid haft vänner lite så, men alltid tyckt bäst om att vara SJÄLV. En 'bästa' vän har väl också alltid funnits. Började känna mig lite ensam, kände att saker och ting var FEL i livet, behövde komma ut och pröva på nytt. Aldrig varit med om någonting så fördjävligt. Finner inget vett i folket, tråkiga jävla svin utan några intressen, den gamla vanliga pärlan. Tycker om godis, kolla på TV, åsikterna är citat från Aftonhoran och förvrängda bitar från föräldrarnas konversation från middagsbordet. Beter sig som AS, men blir STÖTTA av att få smaka på egen medicin, nä fy helvete. Tidigare kändes det som ett fängelse att sitta ensam hemma, så jag antog att det enda rätta var att dra ut, ni vet. Göra saker tillsammans med folk, men icke sa NICKE. Vad än man hittar på tillsammans är det ett helvete, sitter och får pinas, vill ingenting annat än hem, längtar efter sängen, den kvava luften från mitt instängda rum, upprivna lakan och släckta lampor. Tänkte att problemet kanske inte var vänskap, utan mer romantiskt draget. Så jag prövade på att skapa en liten RELATION med en flicka, det brukar ju gå bra det också. OintresseT^ sätter in, och man sitter där med en jävla klängig slyna som bara STÖR, vad som helst annat känns lockande, så det slutade väl det också.
GG